Tagit maxdosen av Theralen. Inte tagit Theralen eller något av alla mina piller alls sen i höstas. 

Försökte vara stark och hålla ut. "Någon gång måste det ju lätta och försvinna?" 

Men nej. Jag är svag. Ångesten har vuxit sig starkare för varje dag och ikväll gick jag sönder lite mer än innan. 

Tog maxdosen vid 9 nånting ikväll och jag känner fortfarande ingen skillnad?!

Kroppen skakar fortfarande, ångesten river fortfarande i mig och hur mycket te jag än dricker blir jag aldrig varm. Tog fram flaskan igen nu och tog en dos till av min gamla vän. Hoppas det kan räcka för att däcka mig snart i alla fall. 

Jag känner mig så vidrig som inte kan fungera normalt. Trodde jag kommit så långt, men inser nu hur jävla blind jag varit. Och jag är rädd, för jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet ingenting alls. Och jag hatar mat. Varför ska mat vara en sån stor bidragande faktor till att jag är så olycklig? Att jag inte kan fungera normalt?. Varför måste det vara så svårt att acceptera maten. 

Helt jävla patetisk är vad jag är. 

 

Tog ut en del av ångesten på min fina pojke. Även om han är flertal mil borta så nådde gott och väl mina hårda ord honom. Han förtjänade inte det och jag är rädd för att "förlåt" har förlorat sin mening numera. Men jag menar fortfarande alla förlåt. Jag är hemsk. Jag bara sårar honom om och om igen. Och jag hatar mig själv för det. För jag behöver honom. Men man kan inte stanna någon annans liv bara för att ens eget inte går framåt. Jag måste lära mig klara mig själv. Ingen orkar stanna för evigt och jag vet att hans tålamod med mig snart är slut. Det gör förjävla ont, men jag har själv orsakat det. Som man bäddar får man ligga. 

 

Låt mig vara svag. Bara jag slipper känna såhär 24/7.